Telefonen ringer.
Mamma åkte ner till Polen för att hämta hem mormor som var dålig.
Bara ett snabbt besök på banken för att ordna med pengar och papper innan avresa.
Där inne i bankens stora salar orkade ett 92-årigt hjärta inte slå mer. Mormor föll handlöst till marken och kroppen gav upp.
20 minuter av återupplivsningsförsök och defibrillering, sedan svagt hjärtljud igen.
Mormor har varit utan syre för länge, är nu hjärndöd, ligger i respirator som precis håller hennes kropp vid liv.
Men själen har lämnat henne.
Livsgnistan dog redan för 13 år sedan, tillsammans med morfar.
Nu snurrar tankar kring dödshjälp, moral, livet, ensamheten...
När är man redo? Kommer jag att veta när min tid är kommen? Kämpar man ut i det sista? Överlevnadsinstinkten sägs vara stark.
Jag sätter mig i min Gärsnässtol med en kopp starkt kaffe i handen, gräver ner fötterna i nya ryamattan och stirrar in i en ännu tom vägg.
Lilla fina mormor, var inte rädd.
Vacker donna! Undrar vad som pågår bortom det vi ser. Allt är som det ska säger man. Man får ha tillit även här antar jag. Tror dina tankar värmer henne mycket och även vi andra som skickar en tanke idag. 0o¤Kram¤o0
SvaraRaderaFina, kloka, poetiska Sandra. Jag är glad att du är min vän! Jag tänkte på dig under begravningen. Synd att senare höra att den var så ... pompöst dyster. Inte alls din stil. Så får aldrig din begravning blir (får hoppas att det dröjer mer än en halv evighet innan en sådan är aktuell). Kram
SvaraRaderaSå Otroligt, otroligt fint skrivet, Sandra. Din blogg gick rakt in i mitt hjärta. Tror att jag behåller den där.
SvaraRaderaTack för att du delar med dig!
Kramar, Anna